Kategori: Vävstol

32 Ett osäkert ögonblick

Varpen är nu dragen genom skeden till bakersta bommen. Mamma gav goda råd från köket att det skulle ligga flera varv spröt. Pappa var uppe på vävkammaren och tog en titt.

När varpen är på garnbommen, alla spröt på plats och skälkäpparna knutna mot någon bom jag inte kan namnet på, är det dags för det värsta ögonblicket: Varpen ska klippas loss från skeden.

Det kändes farligt.

Samtidigt var det den operationen som gav mig möjlighet att slutgiltigt rätta till de felande trådarna, som hade missat skäl och sin rätta plats i varpen.

Ni ser? Det är ren terapi att sätta upp en väv. Osäkerheten i friheten – en alldeles lösklippt varp – ger möjligheten att lära och gå vidare och en väl fungerande varp med alla trådar på plats. Eller blev metaforen övertydlig!?

Nästa steg är solvning. Solven är redan tvättade och sorterade i en plastpåse.

Leif tänker inte syssla med textilkonst.

 

31 Pådraget!

Nu är varpen trots allt på garnbommen. Två pinnpojkar lade spröt, Leif höll i flätan, jag drog runt och föste skälkäpparna tillbaka.

Eftersom jag inte riktigt visste hur varje moment påverkade varje tråd, var det många överväganden innan jag lyckades ta hand om de trådar som faktiskt inte var med på riktigt i varpflätan, när vi hade förskedat. Lite trixande med käppar och öglor krävdes.

Jag tror det fungerar! Lite osäker om flätan sträcktes tillräckligt och jämnt. Det kommer troligen att visa sig när jag sätter igång att väva och måste rulla upp väven från garnbom till tygbom.

Hade ingen aning att det hette så. Tack för sprängskisser och enkel instruktion, Tidningen Land!

30 Alla trådar

Allt på plats. Vi har gjort skälbyte. Då flyttar man det livsviktiga skälet på andra sidan skeden. Det är många pinnar inblandade. Och många, många trådar. Tittar man noga, ser man några konstiga trådar i vänster. Kan jag fixa på egen hand?

28 Nää …

Eller jo. Vävstolen är hopsatt med hjälp av mannakrafter. För mig ensam var det för många pinnar åt olika håll, och mamma eller pappa har nog med att hålla reda på sina egna pinnar. Nu sitter också skeden på plats, och vävflätan ligger över bröstbommen. Men.

Men några trådar går fel. Någonstans missade vi vid köksbordet och förskedningen.

15 Kontramarschen kan gå åt fel håll

IMG_0319tornDet här är kontramarschens torn. Hit och dit går en massa snören, och upp och ner ska en massa pinnar hoppa när man trycker ner tramporna. Pinnar heter det säkert inte, kanske lattor? Det känns som ett ord jag minns.

”Det är mycket svårare att knyta upp en kontramarsch”, sa mamma. Jag borde ha valt en av de andra vävstolarna, men å andra sidan är den här stadig – när den väl är ihopsatt.

Mycket kan gå fel. Om knytningen är sned eller något annat drar snett, så blir hela väven sned … Det finns till och med olika knytningar – fram-, upp- och nedknytning. Tror jag. Bindningar … Är det samma sak?

Kontramarschens torn är en smula sorgligt, när det ligger ned på golvet. Det är lite död giraff över det. Sedan ska det sitta högst upp på vävstolen och reagera när jag trampar nedåt på en trampa. Det finns dessutom en massa metallgrejer som solvpinnarna ska hänga i. Och snören som ska dras. Och pinnar som ska stoppas in. När jag vävde ner mitt livs matta nummer två från just den här vävstolen, envisades metallgrejerna med att hoppa av då och då.

Jag är lite osäker på om jag kan knyta upp en kontramarsch. (För övrigt har jag aldrig knutit upp en vävstol alls.) Att knyta upp betyder att man förenar trampor med solvkäppar. Tror jag.  Uppknytningen av tramporna påverkar eventuella mönster i varpen. Nu ska jag ju inte ha något speciellt varpmönster, utan bara tuskaft. Varpen ska löpa upp och ner, varannan upp och varannan ner.  Men om snörena på trampor och latter är olika långa blir det fel, tror jag. Så himla mycket kan gå snett!

Men innan det går att dra på en varp, måste man förskeda. Å, alla dessa magiska, rituella moment som har namn. Ord jag har haft i öronen hela livet.

13 Hjulens funktion

IMG_0318hjulDet finns två fina hjul. När man väl har satt ihop vävstolen, sätter man på hjulen på bomändarna, och sen, snart! är det bara att dra på väven. Kanske.

Jag kommer ihåg när man fick sitta på golvet och hålla emot i varpflätan, medan mamma eller kanske pappa drog runt hjulen. En varpfläta ska hållas i ett stadigt grepp som man inte får släppa, inte ens när man dras genom vävstolen själv.