Nu ska alltihop in i vävstolen. Då måste jag först sätta ihop den, alltså en av alla mammas vävstolar. Hon har flera stycken som nu står hoppackade i förråd.
Mamma satt nyss vid köksbordet och tittade sig omkring. Hon har vävt trasmattorna som ligger under bordet, gardinerna i fönstren, tyget till stolsitsarna. Hela hennes yrkesverksamma liv har ägnats åt textil.
När hon växte upp var det inte självklart att flickor skulle få en utbildning, även om förändringen närmade sig. Under andra världskriget var kvinnorna tvungna att ta andra ansvar hemma, medan männen låg i beredskap ute i landet. Därefter var det svårt att hindra kvinnorna att utbilda sig och gå ut i yrkeslivet. Men nej, mamma förväntades nog ändå ta hand om ett lanthushåll och sina föräldrar. Så gå på folkhögskola kunde tänkas, men yrkesutbildning var inte det första som erbjöds.
Hon tog körkort, blev vävlärarinna och åkte runt i hela mellersta Hallands inland och hade vävkurser. Många gånger har hon berättat, hur hon behövde låna pengar för att köpa en bil – nödvändig för att ta sig till alla halländska skogsbyar. Hon fick nej av den ena morbrodern och ja av den andre. En triumf!
Vävstolarna alltid slagit hemma.
När mamma hade plats, så fanns det en vävstol i huset. Den första jag minns var vitmålad och stod i Bläshammar. I Torpa, dit mamma och pappa flyttade runt Magnus födelse och min skolstart, fanns det gott om plats för flera vävstolar. Först stod de i de gamla uttjänta skolsalarna, sedan i uthuset. Jag har vuxit upp med ljuden och alla specialorden, alla särskilda träkonstruktioner, alla uråldriga arbetsmoment. Alla ritualer runt en väv. De har varit självklara, och jag har aldrig funderat över dem.
Förrän nu.
Jag var aldrig särskilt intresserad av att lära mig. Läsa böcker var roligare. Men nu ska jag försöka att sätta upp en väv med mammas hjälp.