PROJEKTDAGBOK

 

9 februari:

Jag är välkommen till VIVAB som har huvudkontor i Falkenberg för att presentera mig och mitt projekt. VIVAB är Varbergs och Falkenbergs gemensamma avfallshanteringsbolag. Min plan är att fota på Hamngatans Återvinningscentral i Varberg, eftersom den ligger nära mitt hem.

I Falkenberg möter jag Johan Fälth, avfallscehefen. Han har också med sig Frida Rosenberg, kommunikationsansvarig. De lyssnar på mig under några minuter när jag förklarar vad jag vill göra och är allmänt välvilliga. Frågor och påpekanden jag får: ”Vi har nyare och fräschare stationer att fota … Kan vi använda bilderna sedan? Tänk på att det kan vara känsligt vilka sopor man slänger. Alla kanske inte vill vara med på bild. Hur ska det redovisas? Kan vi få tillgång till bilderna?”

Jag lovar inte att bilderna blir användbara för dem, men däremot får de förstås gärna se dem. Vi kommer överens om att Johan informerar personalen på ÅC i Varberg och att jag är välkommen till fikat på torsdag den 11 februari.

 

11 februari:

Fotodag 1. Vädret är en smula dystert men bra för fotografering. Jag tar på täckbyxor och jacka och min nya varselväst. På ÅC bjuder jag på vetebröd och hälsar på alla. Jag blir väl mottagen. Stationsansvarig heter Christer.

-Du borde fota på den nya stationen sedan, säger en. Den här ska läggas ner. Men alla beslut är väl inte klara.

Sedan fotar jag från olika punkter under två timmar. Jag väljer ut vissa punkter som ska vara enkla att hitta tillbaka till för bildserierna och tar bilder av dessa punkter också.

Jag blir nöjd med vissa bilder men tror redan att jag har svaret på en av mina frågor: Går det att förmedla hopp med bilderna? Jag misstänker att det blir svårt och att svaret är nej, eftersom jag inte vill fota människor i första hand.

Å andra sidan har jag redan en ny projektidé. Den känner jag också mycket för, men jag tror att den tar för lång tid att förverkliga under denna kurs. Kanske kan jag göra min sopsorteringsidé och samtidigt börja skissa på nästa idé, som kräver mycket mer arbete? Den bör dessutom fotas under sensommar – höst.

 

NY PROJEKTIDÉ:

Bakgrund

(Den kan utvecklas och teoretiseras om det behövs.)

Min mamma brukar säga att motorvägen E6 har förföljt henne. Det är väl en sanning med modifikation, men sant är att sedan 1970-talet har hon fått se den stora motorleden knapra på ett hörn av föräldrahemmet i Fjärås och därefter hamna i synfältet från hennes nuvarande eget hem norr om Varberg i Torpa.

Hon är inte ensam om att se en motorled där det förut mest var jordbruksmark. Ibland skär leden som en osthyvel rakt igenom berg och skog. Hela Halland är överkört. Även om Vägverket uttrycker det annorlunda i sin bok om E6 genom Halland.

Snacka om Antropocen.

 

PROBLEM

Vad säger bilderna före och efter anläggningen av motorvägen genom Halland? Hur såg det ut förut? Och hur ser det ut nu?

 

SYFTE

Att med hjälp historiska bilder från tiden fram till 1970- och 1980-talet, då den stora utbyggnaden ägde rum, och nytagna foton från samma punkter, så långt det är möjligt, erbjuda jämförelseobjekt och en inblick i en stor förändring som kommer att ge framtidens geologer och arkeologer något att tänka på.

METODER

Utgå från historiska bilder. Jag har några själv.

Försöka identifiera var fotografen stod.

Refoto.

Projektdagbok.

Etik

Vissa bilder måste tas från privat mark, men det bör gå att ordna med artighet och sunt förnuft.

TIDPLAN

Det måste lämnas lite öppet just nu, eftersom jag ska avsluta sopsorteringsfotona först. Men arbetsgången ser ut ungefär så här:

1 Historiska bilder: Fotoarkiv/Kontakter med Vägverket för eventuella arkivbilder ”före” /Eventuellt knacka dörr för att få privata bilder/ HN:s lägg?/Hallands museum/ hembygdsföreningar/ Stråvalla kyrka med flera fixpunkter som kan tänkas ha bilder från ”före”/efterlysningar/ Hallands museum osv med flera kulturinstitutioner /

2  Rengöring och skanning av gamla foton

3  Sensommaren: Retake

 

13 februari:

Fotodag 2 och lördag. Jag tar snabbt från vissa fixpunkter. Strålande sol och svårt fotoväder. En dam tillfrågas: Får jag fota när du slänger skräp? Men hon tar sig åt håret och säger nja. Annan, yngre dam säger ja, om det handlar om miljö.  Det är full fart och många bilar som kommer och far. Mina vänner i personalen vinkar igenkännande.

15 – 16 februari: Göteborg, seminarier och filmvisningar

Det ger ofta nya uppslag och infallsvinklar att samtala med mina kurskolleger. De är beresta och världsvana och snabba i huvudet. Det är jättekul att vi har så olika ingångar.

Dock undrar jag lite över kursinnehållet – är detta en teoretisk eller praktisk kurs? Tyrone verkar öppen för de mesta, så jag kommer att ställa fler bildfrågor om komposition och teknik, samt en massa annat. Hittills har teorin inbegripit historiska översikter över ämnets framväxt. Många namntips. Jag känner en viss leda över revirpissningen, som förstås måste följa med när man inmutar ett forskningsområde och måste söka anslag. Jaja. Jag är för gammal för att gå på det. Några fler akademiska poäng behöver jag inte heller längre.

Men min värld har onekligen blivit större av alla fotografnamn som jag tack vare nätet kan kolla vidare på.

Heidi Morstangs filmer och bilder var också väldigt inspirerande. Hon var en god pedagog när det gäller dokumentärfilmning.

Och ingen har ännu nämnt ordet konst. Så jag tror inte att det handlar om det.

 

Onsdag 17 februari:

Snabbt fotobesök. Fler högar. Har det hänt något? Flishögen ligger kvar och är nu min favorit. Sist den flisades på plats av en flisbil innehöll den 12 000 – 13 000 kubikmeter. Hur mycket skog motsvarar det? Hur många lastbilar? Men då hade den varit stor efter sommaren, säger rampvärden på ÅC.

Under sommaren får man enligt honom inte flisa, eftersom man då stör. Jag tror att det är häckningen. Getteröns fågelstation ligger inom synhåll.

 

Torsdag 18 februari:

Snön är tillbaka. Mycket grafiskt verkningsfullt, men det enda jag ser genom sökaren är fortfarande högar – inget annat. Tröst eller hopp är det inga spår av.

Nu börjar jag tänka att det handlar om sorg. Sorg över allt som försvinner och inte tas tillvara.

Man är ju hjälplös, snarare än hoppfull, inför sopmängderna, avfallsmängderna. Allt ger avfall. Vi lämnar så mycket skit efter oss. Vi lämnar också en massa fina användbara saker efter oss, men eftersom de inte är av värde för oss, så är de värdelösa och kan lämnas på ÅC.

Det lustiga är att det räknas som stöld om man tar något av detta värdelösa från ÅC. Det sa i alla fall Sara, som sköter om den nya avdelningen på ÅC. Där kan man lämna hela saker som man själv inte vill ha men som man tror kan komma andra till glädje: Saras område ligger under ett nytt litet tak mellan två containrar. Där tar hon emot hela saker som sedan hämtas endast av Second hand- firmor. ”Om någon annan tar det, är det stöld”, sa hon.

Det värdelösa är alltså värdefullt igen.

 

Söndag 28 februari:

Jag har börjat ordna webbplatsen. Det är fortfarande flishögen som är mitt fokus, men andra bilder som jag gillar lägger jag också upp under respektive fotodagar. Jag har också gjort merge-bilder i photoshop. Funkar bra.

Flishögen har ett eget inlägg och varje bild får datum och tid. Alla bilder är just nu oredigerade, en del har till och med skräp på linsen, kanske en vattendroppe eller liknande.

 

Lördag 5 mars:

Har varit på besök då och då under veckan och fotat. Lyckades fånga ett häftigt snöfall, verkligt stora flingor, men kameran for illa och fick ligga på ett element efteråt för att torka.

Flishögen är fortfarande bara en flishög. Den växer dock i omkrets och jag har upptäckt en baksida. Det gav mig lite lätt dokumentationsångest att jag inte hade fotograferat högen runtom och ur alla tänkbara vinklar.  Men jag säger till mig själv att detta ska vara ett rimligt projekt som ska ros i land i maj. Det måste vara hanterbart och i lagom omfattning. Bildmaterialet tenderar ändå redan att svälla ut.

I samtal med Leif har jag också fått en ny idé som jag kan fortsätta med, när flishögen i slutet av mars troligen är just flisad och bortkörd.

Dessa avfallsmängder är ju inte längre sopor i den gamla bemärkelsen att de är värdelösa. Inte minst är soporna business som omsätter pengar.  Inte heller kan då sopgubbarna vara bara sopgubbar. De arbetar inte med samhällets avigsida, avfallet, utan med samhällets rikedomar – det som kan förvandlas till guld.  Jag borde kunna gestalta det i bilder, där ”sopgubbarna” som fotomodeller bär fram det värdefulla som de varje dag handskas med på jobbet.

Det gäller bara att få dem med på idén.

 

Lördag 12 mars:

En snabbvisit och min ”vanliga” runda med foton på flishögen. En vårlördag är det verkligen full fart på ÅC. Bilarna cirkulerar enligt ett bestämt mönster. Detta var min tionde fotodag. Vart går jag?  Projektet känns inte helt uppstyrt. Jag hade ett syfte, men att gestalta  ”hopp” kändes omedelbart omöjligt. Vi får väl se.  Tillsammans med den planerade porträttserien kan det ändå bli något.

Jag har talat med min kollega Sven om att låna hans utrustning, och Leif och jag vill båda ha belysning för att kunna ”reprofota” (Leif)  och arrangera bilder (jag). Då skulle det kunna bli riktigt häftiga porträtt från ÅC.

Webbplatsen är ett sätt för mig att hantera materialet, men plötsligt slog serverutrymmet i taket. Jag hade inte tänkt på att importerade bilder var tunga, även om de förminskades i bloggen för att passa på nätet. I bloggens mediebibliotek är de ju ändå stora. Alltså fick jag sätta igång med stora omvandlingsoperationerna i Photoshop. Allt tar tid.

21 mars:

Efter att ha lyssnat till Eva La Cour  känner man sig inspirerad. Mycket med ljud  i hennes filmer från frölagret på Svalbard och skogen i Karelen med obearbetade människorester från slaget under andra världskriget.

Jag vågar nog inte ta itu med att dessutom filma i detta projekt. Men det är hursomhelst intressant att höra konstnärer berätta om sina utgångspunkter. Hittade en rolig filmeffekt i ipaden, så kanske ändå? De gånger jag har försökt mig på att filma, ser man vilken teknik som krävs om man filmar på frihand. Stativet är i Norge … Varje andning och avslutstryck får hela kameran att gunga.

Jag har raderat alla bilder från bloggen, sparat ner dem för webben och lagt upp dem igen. Tog tid. Men nu ligger de där, och förhoppningsvis kan man få någon materialöverblick bara genom detta.

Chefen för ÅC, Christer, lovade att ringa när flisbilen kommer. Jag behövde bara lägga en rosa lapp på hans skrivbord med mitt telefonnummer. Så det gjorde jag. Senaste fototillfället, Dag 11, var min kamera i Norge, så jag fick hålla till godo med ipaden. Det gav en annan bildvinkel – större vidvinkel – och sämre upplösning. Men OK. Och så fanns ju den där roliga filmfunktionen som jag gärna vill pröva igen.

Nu grunnar jag vidare på de arrangerade bilderna med ”dyrbarheter” i väntan på flisbilens ankomst.  Jag har även knåpat lite med photoshop i några fall. Det blir ganska vackert, faktiskt. Kanske kan bli något.

Tisdag 12 april:

Jag har nu avslutat Dag 15 på tippen. Flisbilen har ännu inte kommit. Jag har dock försökt att filma aktiviteter på tippen, både med ipaden och kameran. Känns som om det krävs en hel del klippning för att bli användbart.

Mark Klett och hans två studenter Buzzy och Taylor gav en hel del inspiration. Det finns mycket att göra om man tänker rephoto. Men jag hörde en av åhörarna från forskargänget säga att det var ganska förutsägbart. Kanske det. Men för mitt projekt i sensommar, Äskatorp, eller ska jag kalla det pepparrot?, passar metoden bra. Det är verkligen en metod och jag tycker att några av landskapsbilderna från Äskatorp passar bra som underlag för rephoto.

Det blir en hel del tekniskt snack på seminarierna, fotografer är verkligen nördar. Och jag är en av dem. Om jag saknar något, så är det diskussionen om vad bilderna säger betraktaren. Vilken är berättelsen? Ibland är det ju inte den man själv tror, utan något helt annat. Materialet (texten, bilden)  är alltid klokare än man själv.

Så vad säger ett antal bilder på en flishög?

Söndag 14 maj:

Flishögen har i väntan på flisbilen vuxit, men som tidigare ser man det mest på omfånget på marken, den areal den upptar. Mest har den vuxit på baksidan mot vägarna och fågelskyddsområdet. På mina bilder märks det alltså inte så mycket. Det är förstås inte bra ur fotosynpunkt, men verkligheten är inte alltid upplagd med tanke på en fotograf.

Nu har emellertid flisbilen både kommit och gått.  Vid mitt första fototillfälle var det kallt och blåsigt och det hände att en iskall regndroppe slängde sig ner. Jag bytte fotoposition för att få bra bilder och hamnade i flistuggens vindriktning. Kameran blev dammig, och småskräp letade sig in i både kamerahus och vidvinkelzoom.  Ljudet var fruktansvärt högt och hela Återfallscentralen påverkades.

Flisaren styrs med en fjärrkontroll. En skopa på en lastmaskin lyfter upp det som ska flisas till ett transportband som matar fram mot valsar med piggar. Valsarna trycker materialet mot plåtar och galler i tuggen. En magnet, monterad över transportbandet, ska sortera bort metall, exempelvis spikar. Aluminium, som inte är magnetiskt, sorteras ut om det inte följer med ”klämt” mellan magnetiskt material.

Nästa dag för mitt besök stod flistuggen stilla. En packning behövde bytas. Jag fick tillfälle att tala med föraren av lastmaskinen, och han ställde upp som fotomodell i den flisade högen. Den växer till oanade höjder bakom det oflisade träet. En erfaren förare måste skopa upp flis och bygga upp en hög i avsatser som lastaren själv ska kunna köra upp på.

Det är tre maskiner igång samtidigt, när allt fungerar: En lastmaskin förser flistuggen med material, som flisas och sprutar ut i just flisor. En annan maskin med skopa skyfflar bort det färdigflisade och lägger i den nya flishögen samt makar ihop återvinningsmaterialt så att det går att greppa när det ska ner i flisaren. I vissa ögonblick löper allt på som en koreograferad dans: Skopor drar mot marken, höjs och gapar, tömmer sig på rätt ställe, flistuggen sträcker nacken och flisen matas ut i ojämna strömmar, högar av material skyfflas i rätt ögonblick till rätt hög, det är flytande rörelser och mycket ljud.

Så fortsätter det under en dryg vecka och jag hinner med några besök. Till slut är återvinningsmaterialet genomtuggat. Min ursprungliga hög med spretigt återvinningsträ är bara några pinnar på marken framför en gyllengul flisad hög.

Men hela tiden fortsätter personbilarna, ibland med släpkärror, att backa upp mot återvinningshögen. Till slut kommer en man med träbitar i bakluckan. Han går fram mot lastskopan,  talar med föraren och får lasta ur bakluckan direkt i den stora skopan. Men sedan körs även hans träbitar till flistuggen och den stora grusplanen framför flishögen är nästan tom på återvinningsträ. Allt är slut.

Just då kommer en lastbil med en lysande grön container och tippar återvinningsmaterial igen. Nu börjar det om.

 

26 maj:

Det är dags för examination. Mitt arbete under kursen Valand: Miljö och fotografi är avslutat. Men jag ser fram mot fortsättningen! Klicka nedan, så öppnar sig en presentation.

litenflisan