Nja, färdig blir man inte. Idag fyller jag 59 år. Idag lärde jag mig att kypert bör dunkas extra hårt. Idag blev de två provmattorna klara. Men varpen var inte slut! Så jag fortsätter ytterligare någon meter, efter att ha slagit in några centimeter med trasor jag tänker mig är försumbara: Konsums bassoffeöverdrag från sjuttiotalet, de laxrosa trikåtrasorna, de bruna yllebitarna. Men kanske visar det sig framöver att just de trasorna behövs i en viktig väv?
Den här lilla fyrkantens kanter blev VERKLIGEN inte bra. Jag tror att jag tänkte något om att bara man slänger ihop det, så funkar det. Men så är det inte, vilket jag efter ett levt liv borde ha lärt mig. Utprovad teknik, uråldrig, finns och bör användas. Suck. Nästa gång.
För att prova nya saker, måste jag knyta upp ytterligare fyra trampor. Då har jag alltså sex, och det är snören överallt! Men då kan jag väva både kypert och tuskaft i samma matta, och det var liksom tanken. Och nu har jag vävt kypert åt två håll. Det blev som en pil och ser lite bättre ut på bild än i verkligheten.
