Det här är kontramarschens torn. Hit och dit går en massa snören, och upp och ner ska en massa pinnar hoppa när man trycker ner tramporna. Pinnar heter det säkert inte, kanske lattor? Det känns som ett ord jag minns.
”Det är mycket svårare att knyta upp en kontramarsch”, sa mamma. Jag borde ha valt en av de andra vävstolarna, men å andra sidan är den här stadig – när den väl är ihopsatt.
Mycket kan gå fel. Om knytningen är sned eller något annat drar snett, så blir hela väven sned … Det finns till och med olika knytningar – fram-, upp- och nedknytning. Tror jag. Bindningar … Är det samma sak?
Kontramarschens torn är en smula sorgligt, när det ligger ned på golvet. Det är lite död giraff över det. Sedan ska det sitta högst upp på vävstolen och reagera när jag trampar nedåt på en trampa. Det finns dessutom en massa metallgrejer som solvpinnarna ska hänga i. Och snören som ska dras. Och pinnar som ska stoppas in. När jag vävde ner mitt livs matta nummer två från just den här vävstolen, envisades metallgrejerna med att hoppa av då och då.
Jag är lite osäker på om jag kan knyta upp en kontramarsch. (För övrigt har jag aldrig knutit upp en vävstol alls.) Att knyta upp betyder att man förenar trampor med solvkäppar. Tror jag. Uppknytningen av tramporna påverkar eventuella mönster i varpen. Nu ska jag ju inte ha något speciellt varpmönster, utan bara tuskaft. Varpen ska löpa upp och ner, varannan upp och varannan ner. Men om snörena på trampor och latter är olika långa blir det fel, tror jag. Så himla mycket kan gå snett!
Men innan det går att dra på en varp, måste man förskeda. Å, alla dessa magiska, rituella moment som har namn. Ord jag har haft i öronen hela livet.
